Mike Kelley
Precis i början av februari satt jag och skrev på en text till en bok om konstnären Ulf Rahmberg. I samband med det fick jag anledning att återvända till en bok av konstnären Mike Kelley som utöver att göra konst också skrev väldigt skarpsinniga essäer. Mike Kelley hade en stor utställning på Rooseum i Malmö 1997 och det är en av de konsthändelser som jag minns bäst från 90-talet. När jag läste hans texter väcktes minnesbilder till liv av den stora installationen med mjukdjur som såg minst sagt luggslitna ut och versionen av Platons grotta som man kunde krypa in i.
Sedan uppstod ett märkligt sammanträffande. Jag hade knappt hunnit påbörja återupptäckten av Mike Kelleys texter förrän nyheten om hans död spreds på några av nätets största konstsajter. Det skulle visa sig att Mike Kelley hade begått självmord den 31 januari. I hans konst fanns det alltid vissa klart oroande inslag som fick en att ana en dyster bakgrundshistoria. I ett klargörande minnesord på webbsajten art-agenda.com berättar den nära vännen John Miller om Mike Kelleys privata demoner. Om hur Mike Kelley led av torg- och scenskräck och hur besvären med tiden blev allt värre. Berömmelsen var inte någon räddning, tvärt om tycks det ha varit något som Kelley aldrig kunde lära sig att leva med.
Det var i början av 80-talet som Kelley fick ett större genombrott med installationen ”Monkey Island”. Dessförinnan hade han rört sig i musikerkretsar och till exempel umgåtts med Iggy and The Stooges. Den där kopplingen till rockmusiken var bestående och senare användes hans konst av Sonic Youth till den visuella förpackningen av deras sjunde album ”Dirty” 1992. Dessutom finns det en trippel-CD med 70-talets urversion av bandet Destroy All Monsters där Mike Kelley var med. Det är experimentella, extrema ljudspår. Inget jag lyssnar på varje dag precis, men ändå ett album jag inte vill vara utan.
Även om han led av fobier så samarbetade Mike Kelley ofta med andra konstnärer, till exempel Paul McCarthy, Tony Oursler och John Miller. Av många förknippas Mike Kelley med begreppet ”abject art”, en konstriktning där den stilistiska orenheten är av största vikt. I essän ”Foul Perfection – Thoughts on Caricature” från 1989 har han beskrivit hur renässanskonstnärerna återupptäckte grotesken i de hedniska romarnas kultur. Men också hur grotesken på 1800-talet sågs som oförenlig med ”den goda smaken” och hur den förkastades av det moderna projektets renhetsivrare. Kelley och hans vänner såg till att den groteska humorn kom tillbaka in i konsten.
Men även om han var en spännande skribent så kommer Mike Kelley först och främst att bli hågkommen för sin innovativa och kompromisslösa konst där upphittade objekt, collage, textila verk, performance och videofilmer bildade en helhet som ibland kunde chocka och definitivt berörde publiken.
CLEMENS ALTGÅRD
