Brev till prinsen

Den danska författaren Suzanne Brøgger väckte stor uppmärksamhet när hon på 70-talet ifrågasatte den traditionella kärnfamiljen och den konventionella synen på kärlek. Genom att skickligt blanda det självbiografiska med fiktion lyckades hon också mytologisera sig själv. För många feminister var hon en förebild, men med tiden har Suzanne Brøgger lagt om kursen. Genom att själv skaffa man och barn, till exempel, men också genom att under 90-talet problematisera den sexuella frigörelsen och dess effekter. 

För två år sedan utkom brevromanen ”Jeg har set den gamle verden forsvinde – hvor er mine øreringe? Breve til Prinsen af Mogadonien” där Suzanne Brøgger rörde upp starka känslor genom att gått till attack mot en rad personer och företeelser i det danska samhället. Den boken utkommer nu på Norstedts i översättning av Urban Andersson. Av någon anledning har titel och undertitel bytt plats i Sverige. Romanens svenska titel är Brev till Prinsen av Mogadonien med undertiteln ”Jag har sett den gamla världen försvinna - var är mina örhängen? ”.

Genom att uppfinna brevskriverskan Fru Z som är en lätt fiktionaliserad version av Brøgger så kan de satiriska svängarna tas ut på optimalt vis. Det är stundtals mycket roligt och bitvis skriver Brøgger med en bitande satirisk skärpa. Men ett visst mått av vimsighet vidlåder Fru Z som likaså har ett språk som präglas av ett slags tillgjordhet med inströdda glosor på främmande språk. Det är lätt att uppfatta detta som ett slags bildningssnobberi,  ett intryck som förstärks av att Fru Z gärna talar om ”pöbeln” och rent allmänt tycks förakta folket i ”Mogadonien” som förstås bara är ett öknamn på Danmark. Namnet anspelar på sömntabletten och ja, danskarna är därmed utpekade som ett sovande folk. Vilket får mig att minnas att Fredrik Reinfeldt 1993 utkom med boken Det sovande folket, en stridsskrift som statsministern nog helst vill glömma. Det finns ett problem med att se ”de andra” som sömngångare och att ikläda sig själv rollen som klarvaken genomskådare. Just det elitistiska draget är det som drar ner helhetsintrycket när det gäller Brøggers brevroman.

Fru Z är en skärpt dam, men inte trevlig precis och ibland generaliserar hon grovt, speciellt när det gäller digitaliseringen och den unga generationen. Men en sak hedrar henne och det är att hon lägger stor tonvikt på att bekämpa den självbelåtna chauvinism, antiintellektualism och rasism som faktiskt finns i Danmark. Det räcker med att läsa danska tidningar för att förstå skillnaderna mellan Danmark och Sverige i det avseendet. Samma tendenser finns förvisso också i Sverige, men ges inte samma utrymme i det offentliga rummet.

För att få ut det mesta möjliga av Brøggers bok, som väl egentligen är ett slags essäsamling i romanform, bör läsaren ha en viss kännedom om Danmark och danskt kulturliv. Men även utan sådana förkunskaper tror jag att Brev till Prinsen av Mogadonien kan vara givande läsning. Det är en bok som både roar och provocerar. ”Prinsen” syftar inte bara på drottningens gemål, utan även på den inre prinsen i alla presumtiva läsare, upplyser Brøgger. Det är trots allt rätt sympatiskt.
Bok: Brev till Prinsen av Mogadonien

Författare: Suzanne Brøgger

Översättare: Urban Andersson

Förlag: Norstedts